1840-talet
Roparna gick före och banade väg för folkrörelserna. Barn, fattiga pigor, unga kvinnor ropade på 1840-talet ut för de ville se en förändring. 10 år senare på 1850 -talet började folkrörelserna ta form.
I dagarna uppmärksammar man 100 år av kvinnlig rösträtt. Dags också att uppmärksamma de som gick före – Roparna.
Läs mer ”Att göra sin röst hörd”
Filmen Barfotarop
Filmen Barfota rop förhandsvisas i Clara kyrka nu på söndag den 3:e advent! Filmen utspelar i Sverige på 1840-talet och berättar om tonårsflickan Ophelia som har ett uppdrag och ett budskap. Hon upplever en kallelse från Gud att uppmana folket i socknen att omvända sig till Guds vägar och att upphöra med superiet. Social misär och hård religiös kontroll gör att hon möter tufft motstånd, men hon kan ändå inte vara tyst. Likt tusentals andra unga och olärda från samma tid i Småland, Västergötland, Närke och Värmland höjer hon sin röst och ser hur bygden får nytt liv. Många blir väckta till tro på levande Gud, men hur kommer Ophelia klara den oundvikliga konfrontationen med överheten?
Läs mer ”VÄGRÖJARE PÅ FILM”
Roparna
För 175 år sedan tystnade ropen, men ännu idag bär barnens rop rik skörd! De var barn, unga och olärda och det var deras rop som bröt upp den torra, hårda jordskorpan, så att väckelsens sådd kunde börja gro i vårt land. De fick lida för sin hängivna tro på Gud. De var föraktade, tagna som dårar, blev misshandlade och även satta i fängelse.
Läs mer ”Alla helgons dag – vi vill hedra minnet av Roparna!”
1840-talet
Ropningarna var i många fall totalt skoningslösa – mot åhörarna och deras leverne och klädsel och utseende. Orden var ofta mycket brutala. Men på sitt sätt var det naturligtvis en avspegling av den råa verklighet fattigfolket levde i. Många av roparna gick till attack mot rådande samhällsnormer – inte minst när männens kopiösa drickande. Läs mer ”Spriten och flärden – det ondas fula ansikte”
Roparna
I försöken att förklara fenomenet med roparna var sjukdom en vanlig tanke. Predikosjukan, som den kallades, var ett återkommande ämne i Svenska dagstidningar under åren 1842 till 1844. Det kom rapporten från olika delar av landet som lästes och kommenterats.
Uppkomsten av predikosjukan var inte klarlagd och allt från dragsjuka orsakad av dålig säd till animal magnetism användes som förklaringsmodeller för de yttre verkningarna. Mer frågande ställde man sig till varför dessa sjukdomar också yttrade sig i en vilja att predika omvändelse. Man var dock säker på att den smittade vid kontakt med redan ”infekterade” ropare.
Roparna
Det berättas om en kvinna som bodde ensam i en stuga i Tivedskogen nära sjön Unden. Stugan som hon ropade och bad i låg också nära Örebro stad på gränsen mellan Örebro län och Skarborgs län. I hennes stuga samlades människor till bibelläsning och bön. Det hände ofta att så många kom så de fick samlas ute i det fria. Folk visste om denna samlingsplats och kom långväga ifrån för att lyssna på kvinnan.
Länsman hade fått reda på detta och kom tillsammans med fjärsman och andra ridande beväringar ridande till stugan och fängslade gumman och bötfällde de som hade lyssnat. Kvinnan fördes till fängelset i Örebro. Här fick hon sitta tillsammans med andra kvinnor som gjort grova våldsbrott. Hon fick sitta fängslad i sex veckor på vatten och bröd.
Läs mer ”Förföljelse – fängelse och böter”
Roparna
Roparrörelsen anses vara den väckelse som banade väg för folkväckelsen och friförsamlingsrörelserna i Sverige. Roparna förekom mest i Småland, Västergötland, Värmland och Närke. Sitt mest intensiva stadium upplevde väckelsen i början av 1840-talet. I huvudsak försvann företeelsen 1843, men i Närke hade den efterdyningar även senare år.
Rörelsen var kortvarig men fick stor betydelse för folkväckelsens framväxt. Olärda pigor, barn, bonddöttrar och unga män höll under lugna eller extatiska tillstånd skakande domspredikningar, vilket samlade stora skaror. Roparna var till åldern 2-30 år, de flesta från tonåren och uppåt.
Man har sökt finna bakgrunden till roparrörelsen i bland annat hoofianismen, som gick tillbaka till Jacob Otto Hoof i Svenljunga. Hans predikningar präglades av gammalpietetiskt fromhetsideal. Anhängare till denna rörelse kallades Hoofianer och fanns i Småland och Västergötland. Roparrörelsen uppträdde däremot snarare spontant och oförklarligt.
Läs mer ”Roparna – väckelse som banade väg för folkväckelsen”