I början av 1800-talet konsumerade svenskarna enorma mängder brännvin. Det var en dryck som flödade i alla miljöer och i alla samhällsklasser. Den stora alkoholkonsumtionen förde med sig fattigdom, sjukdomar, kriminalitet och stora samhällsproblem. 1812 yttrade kronprinsen och den blivande kungen Karl XIV Johan sin ”bedröfvelse öfver ett bruk och tillverkning af brännvin, som åsidosatte det allmänna intresset och som förr eller senare skulle leda till hungersnöd”.

Gösta Berlings saga

Selma Lagerlöf speglar denna verklighet när hon berättar om Gösta Berling i 1820-talets Värmland och låter oss höra vad prästen tänker i predikstolen:

Han tänkte, att han hade varit just en sådan präst, som de förtjänade. De söpo ju allesammans. Varför skulle han ensam lägga band på sig? Mannen, som hade begravt sin hustru, söp sig full på gravölet, fadern, som hade döpt sitt barn, höll supgille efteråt. Kyrkfolket drack på hemvägen från kyrkan, så att de flesta voro fulla vid hemkomsten. Det var gott nog åt dem att ha en försupen präst (ur Gösta Berlings saga av Selma Lagerlöf).

Utbrett supande

Historien vet många exempel på präster som drack för mycket för att kunna sköta sina uppgifter, barndop som fick ställas in eftersom prästen var för full och barn som utbrast –”Se, hur han raglar!” och pekade på prästen mitt i trängseln på en julotta. Biskop J.J. Hedrén i Karlstad talade om det utbredda supandet på ett prästmöte 1831.

Detta fel är dock allmänt känt, erkänt och beklagat. Det har spritt fördärv i hela vår nation. Det har skadat mer än den svåraste farsot. Det har förvandlat de förnuftiga människorna till oskäliga djur. Det har nedsänkt de upplysta kristna under den blinde hedningen. Det har inträngt i alla folkklasser, i alla åldrar, i alla stånd. O, det är en bedrövelse att tänka, mine bröder, huru det kunnat framtränga till själva altarets tjänare! (ur Inre missionens historia av E.J. Ekman, s.191)

Peter Wieselgren

Men de fanns präster som tog upp kampen mot problemen. Peter Wieselgren tillträdde sin första prästtjänst år 1834 i Västerstad nära Hörby. Från första början blev hans församlingsarbete en kamp för folknykterheten. I hans brev kan man ana att han stundtals upplevde sig överväldigad av socknens tillstånd av superi, stöld, våld, bristande läskunnighet och moral. Mitt under hans första predikan började två kvinnor slåss inne i kyrkan. När den bråkigaste av dem skulle ledas ut stannade hon framför predikstolen och skällde ut den nye prästen (ur Peter Wieselgren av Teodor Freeman, s.106).

När predikan var klar spydde plötsligt en av karlarna i sin grannes hatt, men det var inte all denna oreda som tyngde honom värst. Det var snarare all den sociala misären han möttes av i hem efter hem. Wieselgren uppmanade sina församlingsbor att avstå från ”brännvinets gift” och utmanade enskilda att avlägga ett löfte om detta för att bli medlemmar i en nykterhetsförening. Under sin tid i Västerstad lyckades han åstadkomma en total uppryckning av lokalbefolkningen vilket väckte stort intresse runt om i landet (Mer om Wieselgren i ett senare inlägg.)

Brännvinskungen

Men det var inte bara präster som uppmärksammade supandets skadeverkningar. Lars Olsson Smith som gjorde sig en förmögenhet på att sälja sprit och som i folkmun kallades Brännvinskungen var själv nykterist. Han hade svurit ett nykterhetslöfte efter att han besökt en lokal kaffebar. Besöket slutade med att han fick bevittna berusade män, prostituerade, smuts och illamående vilket han upplevde som den yttersta misären.

Enligt historikern Marcos Cantera Carlomagno har man beräknat att svensken i mitten av 1800-talet drack omkring två liter brännvin i veckan bland dem över femton års ålder.

När roparna dömde ut brännvinet och supandet runt om i landets socknar och kallade till omvändelse var det alltså inte ett litet samhällsproblem som de konfronterade, utan ”ett gift” med omfattande skadeverkningar.