Klockare var ett kyrkligt ämbete, som ursprungligen – under medeltiden – medförde uppgiften att vårda kyrkan och dess inventarier samt ombesörja klockringningen.

I de flesta församlingar fanns klockarboställen, som i många fall var ganska rundligt tilltagna och ibland lockade till att prästen, särskilt i mindre socknar, uppehöll både präst- och klockarsysslorna. Han kallas då klockarpräst. Efter reformationen, då klockaren ej behövde vara prästvigd, minskades antalet sådana klockarpräster, men så sent som 1910 fanns i vårt land klockarprästbefattningar.

På 1600-talet började man av klockaren kräva förmågan att undervisa i sång och leda kyrksången där en särskild kantor inte fanns. Vid samma tid fick klockaren även uppdrag att lära ungdomen att läsa och skriva. I kyrkoordningen av 1571 heter det bland annat: ”Klockare skall vara ärlig, trogen, flitig, boklärd och kunna sjunga och skriva, så att han däruti kan undervisa församlingens ungdom”. I 1686 års kyrkolag räknas han till kyrkans ämbetsmän och kallas kyrkobetjänt.

Administratör, lärare, läkare och organist

Han skulle medverka vid bröllop, barndop, kyrkogång och begravningar. Han skulle övervaka ordningen på kyrkogården angående grävning, hålla kyrkans böcker och handlingar i ordning, mottaga, framlämna och förvara handlingarna, utskriva kungörelser, uppbära och anteckna en del inkomster till kyrkan, övervaka att kyrkvaktaren med flera fullgjorde sina åligganden. Vidare hade han ansvaret för att kyrkan blev belyst och att kyrkliga minnesmärken vårdades. Han skulle medfölja pastor på husförhör och sjukbesök och bära pastors brev till nästa klockare. I viss mån fick han också biträda vid sjukdomsfall, då han ”med åderlåtning skulle betjäna de sjuka”.

Efter folkskolereformen 1842 medgavs rätt att förena klockar- och skollärartjänst. Likaså blev klockaren ofta organist, i de kyrkor där en orgel införskaffades. Nuförtiden motsvaras klockarens tjänst av kyrkvaktmästaren.

Förutom klockarboställe ingick länge i klockarens inkomst så kallat offer samt avgifter i samband med hans förrättningar. 1883 bestämdes att klockaren i stället skulle åtnjuta fast lön. 1861 fick kvinnor rätt att söka organistbefattning i kyrkorna. Om organistbefattningen var förenad med klockartjänst, var församlingen tvungen att söka dispens hos biskopen. Ännu på 1930-talet beviljade de flesta stift inga sådana dispenser.

Källa: Wiki-Rötter